inte första gången..

Många verkar tro att det är min första förlossning jag står inför. Jag får tips , råd och de obligatoriska skräckhistorierna som kvinnor så medsysterligt delar med sig när det börjar närma sig nedsläpp. Många tror att jag är rädd för förlossningen och oroar mig för den. Men bara för att jag inte har ett levande barn betyder inte det att jag inte har gått igenom en förlossning med allt vad det innebär. Jag har haft förvärkar , värkar och krystvärkar som er andra. Jag har fått epidural och sugit i mej litervis med lustgas. Jag har känt barnet jobba sig igenom min kropp och komma ut. Och jag har känt lyckan över att äntligen få se och hålla i mitt barn. Även om det var blandat med den största sorg jag upplevt. Jag har blivit sydd, fått se moderkaka och känt hur ont det kan göra att läka ihop.. Så även om jag inte har ett levande barn betyder inte det att jag inte vet hur det är att föda barn. Jag är inte orolig för förossningen. Att föda barn gjorde inte särskilt ont, att förlora ett däremot... Så ni behöver varken skrämma eller trösta mig med förlossningshistorier, det ordnar sig nog. Vad jag är orolig för är inte min egen smärta. Jag är bara orolig för att något skall hända med barnet.